Just i detta nu.

Tid: 15:31

Veckodag: Torsdag den 2:september 2010

Intag: Kaffe och m&m-kulor i galet farliga e-färger inköpta på Dollar Store i Ljusdal. Tre påsar för hundra.

Bakgrundsljud: Barnkanalen med neverending Bollibompaprogram.

Sinnesstämning: Det som inte dödar dig...

Dagens citat: Carpe Diem. Hahaha nej jag bara skämta. Kan vara den mest uttjatade frasen i världshistorien, eller hur?

Fäg: Blå

Dagens kloka ord: "I morgon är en annan dag" Krister Björkman.

"Jag blir så provocerad...

...av ditt barn". Sa en tant till mig här om dagen. "Jag blir så provocerad av ditt barn". Smaka på orden, du som också har barn, och föreställ dig att få höra det om dina egna. Ursäkta mig, men jag har lite svårt att förhålla mig objektiv till ett sådant uttalande. Om det käraste jag har.

Nej, vet du vad, jag kände mig allt annat än objektiv och neutral, när tanten sa så där om ett av mina barn. Istället kände jag hur den vilande urtidsvulkanen inom mig plötsligt vaknade till liv och jag fick använda all kraft min kropp och min själ kunde uppbåda för att ursinnet inte skulle välla upp ur mig och...slå tanten på käften.

Sen gick det några dagar och jag kom till sans. Och frågade mig själv varför JAG kände mig så hotad av vad denna tant sa, tyckte och kände. Tänkte att det måste bottna i någon form av osäkerhet i mig själv. Och jag började fundera på hur jag själv ser på barnuppfostran. Jag menar, jag vet ju rent instintivt vad som känns rätt och fel, men jag ville att någon skulle formulera mina tankar i ord.

Så jag googlade och gick till biblioteket. Sen sträckläste jag. Om barn och om uppfostran, om att lyda eller icke lyda om maktmedel i barnuppfostran kontra jämlika barn-vuxen relationer och jag läste om vikten av att hysa respekt för barnets integritet och okränkbara människovärde. Och jag läste om det kompetenta barnet.

Och nu, när jag fått lite mer kött på benen och vet lite mer vad jag redan tidigare visste men aldrig formularet för mig själv, känner jag mig inte alls hotad av tanten. Tycker nästan lite synd om henne. Och jag tänker. "Har du månne ett litet barn inom dig som gråter, tant? I så fall kära du; "släpp ut det barnet, krama om det hårt och länge och förlåt det".

Nu drar jag till Örebro med mina härliga, ouppfostrade, ibland olydiga och uppkäftiga men oftast kärleksfulla, nyfikna och glada största barn. Bilen är packad för en mamma-storabarn-weekend. Och Milo, han får vara hemma hos sin älskade pappa.

Kommer ni ihåg...

...hur de höll på fram å tillbaka de där huvudrollsinnehavarna Meredith Grey och han kirurgen, var det Mc Dreamy han kallades? I den där sjukhussåpan. Med bara en massa snygga unga läkare som hade en massa trassliga kärleksliv allihopa. Gud vad jobbiga de var det där paret. Ellerhur? De kunde aldrig bestämma sig för varandra eller vad de ville med varandra och sen var de sådär charmigt neurotiska som bara människor är på film. Livrädda för närhet och fullständigt fobiska i fråga om de skulle våga ta steget att flytta ihop eller ej. Hur många avsnitt håll de på och velade fram och tillbaka? Till slut ville man bara skaka om dem och be dom chilla för faan.

Vet ni vad. Vet ni vad verklighetens Dr Grey och Dr Mc Dreamy heter. Ja, just det, jag tror ni gissar rätt... Lite mer alldagliga, inte lika charmigt neurotiska, bara neurotiska. Men definitivt verklighetens motsvarighet på de där två.

Hur många avsnitt har inte vi två avhandlat i verkligetens såpa? Flytta ihop eller ej. Särbo eller sambo. Tillsammans eller ej. Älskar, älskar inte, älskar älskar inte, älskar...Men, och jag har inte vågat säga det förrns nu. Har liksom velat ha en dörr öppen om det skulle skita sig. Fegt. Jag vet. Men nu. Nu kör vi! Let´s move our fat arses togeather!

Konversation över en glass.

Leon: Mmmmm vad gott det är med glass!

Milo: Jaaa, verkligen!



Leon: Vad var det du beställde?

Milo: En Sandwich. Det är min favorit. Brukar alltid ta den.



Milo: Du då? Ser spännande ut den där.

Leon: Spirello, heter den. Verkligen läskande.



Milo: Gott!

Leon: Mmm gott!

Morfar är barnvakt...

...och Milo äter grus.

Vi badar i borrsjön...

...och försöker arrangera en gruppbild.

Ett två tre...

...kom igen nu Leon...


...titta in i kameran...



Shoot!

Min dotter - en hästtjej!

Kolla in min dotter! Alltså, den där tjejen som rider fram på sin häst, är hon verkligen verkligen min? Åtta år och helt orädd. Hon galloperar och hoppar hinder. Hon mockar och tränsar, sadlar och kratsar hovar. Och hon hänger med de stora tjejerna i stallet på gården här bredvid. Jag har så många anledningar att vara stolt över denna fina tjej. Hon som nyss var så liten och som nu är så stor. Och här om dagen när det var dressyruppvisning och jag satt där i publiken med klappande hjärta och blossande kinder, så fick jag bita mig i tungan flera gånger för att inte ropa BRAAAAVOOO! Men eftersom jag blivit farmanad att inte göra något stort väsen kring min person, Molly har en tendens att tycka mamma är lite pinsam, så satt jag tyst och snällt och bara tittade. Fast i mitt inre hörde jag mig själv, som i ett mantra, upprepa "hon är min, hon är min , hon är MIN!"

Vissa dagar är bättre...

...än andra dagar. Det här är en sån dag. Ingen särskild anledning till det egentligen. Eller kanske massor av anledningar. Massor av små anledningar till att vara, om inte lycklig, så iallafall rätt nöjd.

Jag började dagen med en kaffe i bakstugan. Kan inte tänka mig något bättre ställe att inta mitt morgonkaffe på. Bagarna hade varit igång sedan fyra på morgonen och det var så härligt att sitta där och dricka kaffe och se på när de bakade.

Sen kom Lalle med Milo. Jag är ofta ensam med mina barn och jag kan känna lite panik inför en längre ledighet eftersom jag tycker att det, rent ut sagt, är rätt jobbigt att vara själv med tre barn. Så jag våndades lite. Stressade upp mig och undrade vad vi skulle hitta på att fördriva dagen med.

Och mitt i min vånda över att tillbringa dagen ensam med tre små barn, står där plötsligt ett till litet barn i hallen och vill komma in och leka. Jag tänker: "neeej stopp, jag orkar inte, inte en till." Samtidigt som jag säger: "men heeej A, är du här? vad rooligt, kom in!"

Sen händer det som blir liksom nyckeln till denna dags framgång. Molly frågar mig om inte lilla A kan få sova över. Och min första impuls är ett klart och rungande NEJ. Men så tänker jag att, why not. Varför inte löpa hela linan ut, när man ändå håller på. Dessutom kan jag kanske vända detta till min fördel.

Så istället för NEJ, så säger jag: "Nja, jag vet inte...kanske." Då skriker alla barnen i kör: "Snäääälla mammma, snällaaaa!" Och då säger jag så här: "Okej, om ni lovar att inte bråka med varann på hela dan och att alla får vara med och leka och att ingen skriker och att alla gör som jag säger, OM ni gör det hela dan, då får lilla A sova över."

Och kalla det hot eller ultimatum eller vad ni vill, men det funkade. Det mer än funkade. Det gick strålande. Barnen lekte snällt hela dagen. Alla fick vara med och leka. Vi åkte till och med och badade allihopa. Och jag behövde bara påminna om vår lilla överrenskommelse (läs: hota om utebliven övernattning)ett par tre gånger under dagen för att friden skulle bevaras.

Nu sover de små liven. Dom är så söta när de sover. Jag unnar mig ett glas vin och en kvällscigarett. Och jag känner mig som farbror Melker i Saltkråkan när jag tänker:

Denna dagen - ett liv.

Härligt...

...att ni är med mig! Nu ska här bli blogga av! Och eftersom jag vet att ni finns där ute vill jag passa på att fråga er om en sak som jag har tänkt på här i veckan. Vad tycker ni om att Frankrike har förbjudit användandet av burka? Ni vet ett sånt där svart tält som en del muslimska kvinnor bär, med ett litet galler för ögonen. Har aldrig sett nån med den outfitten i sverige, men nån gång utomlands, och då har jag nästan blivit lite rädd. Jag tycker de ser spöklika ut när de går omkring i de där sjoken. Tycker att det ser helt galet ut. Absurt! Och då ska ni veta att jag i vanliga fall är mycket liberal till olika religiösa yttringar. Jag tycker det är spännande med olika kulturer och tycker att olikheter berikar. VERKLIGEN! Men, den där burkan...jag vet inte. Fast alla har väl rätt att klä sig som de vill. Fast gör de det av egen fri vilja? Okej med en sjal, men ett stort j-a tält. Med galler. Ne, det är ju sjukt. Att kvinnor ska behöva gå runt så. Men är det rätt att förbjuda?

Vad tycker ni?

Shit, redan 14:de Juli...

...men det blir ju bara löjligt om jag ska börja ursäkta mig själv för att jag bloggar så dåligt. Visst då? Speciellt eftersom ingen läser denna blogg längre va? Eller... Snälla, om du läser det här, säg nåt i kommentarsfältet. Vad som helst. Jag behöver nån att skriva för. Det känns så meningslöst annars. Eller är det för att jag är bekräftelsejunkie som jag känner så här? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror att den som säger att "jag skriver för min egen skull" ljuger. Jag tror det. För OM man nu skriver för sin egen skull, varför väljer man då att publisera det på nätet? Nej, man skriver för att man vill att nån ska läsa. Det tror jag.

Så, halllåååå, är du dääääär?

Mina två favorit-människor...

...heter Alex Schulman och Mia Skäringer. Jag känner dom inte personligen, men de upptar en varsin ganska stor plats i mitt liv ändå.

Alex, den före detta elaka stjärnbloggaren, lärde jag känna först när han blivit snäll. Han blev pappa för första gången ungefär samtidigt som jag blivit mamma för tredje och började då skriva om sitt pappaliv i bloggen "Att vara Charlie Schulmans pappa". Och här skulle jag ju ha länkat, om jag nu visste hur man gjorde det - nån som vet? Hur som helst, jag läser den bloggen varje dag. Varje dag.

Mia är enligt mig Sveriges i särklass skönaste, klokaste, intressantaste och roligaste kända person. Jag älskar allt hon gör (Mia och Klara, Solsidan, hennes krönikor...) Det hon skriver går rakt in i mig.

"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen vilja och egen funnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistiskt sex när lille Jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är".

Kan man låta bli att älska en människa som uttrycker sig så? Va? Kan man det?


Jag läser de här böckerna just nu. Jag läser dem samtidigt och parallellt och inbetween. Och jag vet inte riktigt varför jag skriver detta, men om du läser det här, vem du än är, gammal, ung, man, kvinna, homo, hetro, transa, ful, snygg, glad eller ledsen...läs de här böckerna du också vetja!

Som mamma till tre...

...känns det oftare som "vardag hela veckan" än "lördag hela veckan" om ni förstår vad jag menar. Livet känns liksom till bredden fyllt med tvätt, snor, spyor, fiskpinnar, dåligt samvete, gråt, skrik, vällingfläckar, störd nattsömn och mera tvätt, mera tvätt, mera tvätt. Det finns stunder då man är rätt less faktiskt.

Och då, precis när man känner att man håller på att dras med i en spiral av negativa tankar, hopplöshetskänslor och tristess, då är det dags att bryta. Hjärnan funkar nämligen så, har jag läst nånstans, att om man inte bryter gamla tankemönster så riskerar man att fastna... och ens liv blir ju liksom mycket som man tänker... så därför måste man, tänker jag alltså, bryta sina negativa tankar. Och sitt negativa liv. Man måste bryta.

Och nu har jag kommit på att ett mindre "bryt" funkar. Jag menar, man behöver inte göra slut med barnens pappa, sjukskriva sig och dra på semester eller nåt, det blir liksom så jobbigt då, när man ångrar sig efter en kvart och vill göra allt ogjort. Nej, det räcker med ett litet bryt.

Och då gäller det. Det gäller att strunta i att det är en helt vanlig tisdag och bara förmiddag. Att inte låtsas om att den fina champagneflaskan som står och dammar skulle sparas till "ett festligt tillfälle". Och att rent ut sagt skita i om grannen ser en då man, när bebisen somnat i sin vagn, går ut i solskenet, skålar med sig själv i champagne (ett glas högst två om glasen är små) och avnjuter en cigarett...eller två. Det räcker så.

Ett litet bryt räcker. Jag vet;)

Konversation på sängkanten.

Visst är det så att barnen många gånger är klokare än oss vuxna. Jag slås iallafall ofta av den insikten. Och ibland blir det så extra tydligt:

Läggdags måndag 20:58

Jag: -Gonatt Molly, sov så gott.
Molly: -Gonatt mamma.
Jag: -Du, Molly förresten, förlåt att jag blev så arg på er i kväll. Du vet mamma har varit så trött idag...Milo skrek som en galning inatt och...
Molly: -Mamma, det gör inget.
Jag: -Jo, jag behövde inte ha blivit så arg. Men jag var trött stressad och...
Molly: -Jag vet mamma. Jag borde förstått det.
Jag: Men, gumman, det hade du nte behövt förstå.
Molly: Jo, man ska inte bli arg tillbaka på någon som är trött och stressad, det blir bara värre då.
Jag: Lilla gumman, du är så klok.
Molly: Tack.
Jag: Sov gott nu min älskade kloka flicka.
Molly: Sov gott.

Molly: Mamma?
Jag: Ja?
Molly: Jag tror jag vet varför.
Jag: Jaha?
Molly: För att jag äter så mycket tonfisk.

Vad är det med den...

...här magsjukan? Precis när man tror att den har klingat av så gör den en dödsryckning och tar nytt strypgrepp på oss. Milo är sjuk för andra veckan. Leon har insjuknat i Stockholm. Lone kräks och Lalle ligger däckad med feber. Tvättkorgen har svämmat över för länge sen. Och tillråga på allt har tvättmaskinen gått sönder.

Det är den fjärde Maj 2010 och Monica har namnsdag i dag. Utanför fönstret har ett vitt täcke lagt sig över de spirande vårlökarna. Och lakanen som jag hängde ut över broräcket igår för att torka i vårsolen...dom tänker jag bara ignorera ett tag till.

Kolla in...

...de här två! Jisses vilken syskonkärlek de kan bjuda på ibland. De slåss, de retas, och de skriket så taket lyfter här hemma. Och jag, jag skriker tillbaka: SLUUTA SKRIIIK, jag blir GAAAAlen! Hmm, inte alltid lika lyckat föräldraskap från den här mammans sida.

Min mamma brukar trösta mig med att hon tror att det är helt naturligt att syskon bråkar och så hänvisar hon till djurlivet och hur kattungar och hundvalpar nästan har ihjäl varandra när de leker.

Naturligt eller ej, bråk i alla dess former, är en dagligen återkommande gäst i vårt hem. På gott och ont. I ett av de senare numren av tidningen Vi Föräldrar skriver familjecoachen Jesper Juul att det rent av är nödvändigt att utsättas för konflikter som barn. Han menar att barn som inte får bråka (och bli sams) växer upp till vuxna som får problem med sina kärleksrelationer, eftersom de saknar redskap att hantera konflikter som uppstår och då oftare väljer att lämna relationen. Låter som en rimlig teori, tycker jag. Jag köper den rakt av!

Men, och det vill jag understryka, mina barn har även stunder av djupaste samförstånd. Inte minst när de gaddar ihop sig mot sin stackars mor. Jädrar vad de kan hålla ihop då! Är det det som kallas "partners in crime"? Eller när någon utomstående sagt något oförtjänt till någon av dem.

Eller som imorse, när de hand i hand klev ombord på bussen som skulle ta dem till huvudstaden och deras älskade pappa. Sex och sju år gamla, resandes ensamma utan mamma eller pappa. Och eftersom Molly ringde sisådär en tjugo gånger från sin mobil efter vägen, så vet jag att de klarade dessa fyra timmar på bussen med galans och utan minsta lilla bråk! Behöver jag säga att jag är stolt?

I just love...

...the shit! Glassiga magasin med undersköna människor i dyra kläder, onemilliondollarkroppar och perfekta liv (till och med deras problem är perfekta). Och deras hem är vita, vita, vita. Inga fläckar. Inga kompromisser. Inga kvarlevor från förr i furu (eller ek heller för den delen). Vitt, vitt, vitt ska det vara! Fast golven får kanske vara svarta? Blanksvarta isf... eller i nåt mörkt träslag? Fast annars går det bra med vitt. Ja, jag vet att allt är tillrättalagt och retuscherat (stavas det så?!) men jag låter mig gärna luras en stund.

Här om veckan köpte jag en burk med vit grundfärg och gick bananas på lite grejor här hemma. Det blev vitt. Vitt så inåthelvete. Jag gick i trans i mitt målande. Det kändes som om självaste min själ blev lite vitare i takt med mitt målande. Och Milo, ja han blev...vad ska jag säga... också lite vit.

Iallafall så har jag nu ETT rum som jag kan stå stå för här hemma. Mitt vita fina rum. Och, vet ni då? På foton så syns inte fläckarna, smutsen eller det avskavda. Ha, ha! Verkligheten gör sig alltid lite bättre på bild.

Jag kan allt...

...tametusan! Minns när jag separerade från mina äldsta barns pappa och hur jag i och med detta upptäckte hur lätt allting var egentligen. Ta tillexempel en sån sak som att skruva upp något på väggen. Där kunde jag gå omkring och tjata i veckor om att mannnen skulle skruva upp den förbaskade hyllan och bli sur och bitter över att han aldrig fick arslet ur vagnen. Eller när jag behövde byta däck på bilen eller byta en propp eller tapetsera en vägg. Ha ha ha kan inte låta bli att skratta lite för mig själv när jag tänker på hur jag omedvetet gick in i nån sorts roll av hjälplös kvinna, beroende av det motsatta könets expertis och kunnande. Och så här i efterhand frågar jag mig själv om jag på allvar trodde att han kunde de där sakerna bättre än jag eller om jag spelade en roll för att kittla hans ego, få honom att känna sig mer manlig, framstå som mer kvinnlig själv eller bara gjorde som folk gör mest.

Hur som helst det är inte svårt att skruva upp en hylla eller byta en propp eller ens att byta däck på bilen, okej, det sistnämda överlåter jag till en verkstad i utbyte av ett par hundringar, men annars nej det är inte svårt alls! Jag kan allt det där! Och nu kan jag lägga till ytterligare en sak som jag visat mig vara j-ligt bra på; sälja bilar! Tiotusen kronor bjöd Bilmetro mig som inlösen för vår älskade gamla Bettan. Och jag var så nära så nära att anta budet. För jag kunde ju inte sälja bilen själv. Sånt är ju jättesvårt och krånglig och...Men snål och envis som jag är satte jag in en annons på blocket på söndagen, sålde den på måndan och idag sitter jag här tjugotvåtusen kronor rikare och myser för mig själv och tänker att jag kan allt! Tametusan!


Bye bye Betty Blue!

05:39 och Milo och jag...

...är vakna. Kan visst inte sova. Är visst lite pigga. Han iallafall. Och jag, jag hänger liksom bara med. Det är ju så mysigt trots allt de här morgonstunderna vi har tillsammans Milo och jag.

Bläddrar runt bland mina låtsas-kompisar därute i bloggosfären. Alex är tydligen också vaken...Jennie tränar med PT i LA, Anita avhandlar fenomenet surdeg (hahaha surdeg in my arse!)

Går in på Aftonbladet. Går in på Expressen. Går n på DN. Och förundras över ett annat intressant fenomen. Lars Vilks, heter han. Och eftersom Calle redan sagt exakt det som jag tycker om honom (Lars Vilks alltså) så citerar ja några rader ur hans blogg:

"Blir mer och mer irriterad på den här Lars Vilks. Vad sysslar han med egentligen?

Jag menar - hur svårt är det att provocera? Hur svårt är det att göra något provokativt? Han ritar en teckning som han efter mycket möda får in i en landsortstidning - skiten träffar fläkten. Och han har gjort sig ett namn. Av en enkel liten idiotprovokation. Illa genomförd dessutom.

Så lugnar allt ned sig, och Lars börjar väl få ont om jobb. Vad händer? Jackpot! Han blir mordhotad. För honom kunde det inte vara bättre. Samma sak med Expressens chefredaktör som gör stor sak av att han åter publicerar teckningen. Vad han vill - det är så genomskinligt - är att bli mordhotad han också. Det är hans enda mål med detta.

Samtidigt vandrar Lars Vilks ut i medierna och kåserar om hur hotad han är. Att det är vardagsmat för honom. I en intervju såg jag honom till och med posera med en yxa som han har bredvid sängen.

Så kokett. Så malligt. Så makalöst löjligt. Klart att man blir dödshotad när man sårar hela någons tro. Hela någons existens. Klart att det finns några personer där ute som blir helt vansinniga. Visst kanske de är läbbiga jävla galningar. Men de ÄR ju det!

Vi kommer inte ifrån det här problemet. De kan inte sluta vara galningar. Men vi kan sluta provocera i onödan. Hur mycket rätt till det vi än har."

Han är klok han den där Calle. Men nog om detta, nu går Milo och jag och somnar om!

Har du pistoler...

...med dig på jobbet mamma, frågar leon, och syftar på mitt jobb som skjutsköterska. För en sekund överväger jag alternativet att låta min son leva kvar i tron om mig som någon form av superhjälte på jobbet. Och när jag förklarar för honom att jag är sjuksköterska och inte skjutsköterska och att jag inte har några pistoler på jobbet utan att jag tar hand om sjuka människor, ser jag besvikelsen avspeglas i hans ansikte. Och då ångrar jag nästan att jag sa sanningen.


Molly med tre superhjältar: Batman, Stålmannen och Spindelmannen.

Möttes av insikten...

...att man inte alltid lyckas med sina förehavanden. Någon skrivkunnig medlem i familjen hade tydligt uttryckt sitt missnöje. Med gul krita. På badrumsdörren.



Godmorgon!

Den lilla handen...

.
...och hur den omsluter nappflaskan. Det är något så rörande över den.

Tre entreér....

...tre outfits, tre tårtor.

Vi har en nykläckt sex-åring här i huset och det har vi firat med en hejdundrande tre-dagars!

Hipp hipp HURRA LEON!

Hej, jag heter Helene och jag...

...är P.F. Pedagogsfobiker alltså. Jag lider av ett komplex som gör att jag känner mig underlägsen pedagoger inom barnomsorgen. Typ fröknar på dagis. Typ lärare på skolan. Jag måste liksom till varje pris bevisa för dessa auktoriteter att jag är bra. En bra mamma. I dag har detta komplex yttrat sig i att jag ägnat förmiddagen åt att tok-städa. Vi får nämligen fin-besök här i eftermiddag. Av frökens dotter som ska leka med min Molly. Och då måste det ju vara fint här hemma.

Skulle kunna säga att Milo är medberoende, då han så sypatiskt sovit i sin vagn hela förmiddagen medan jag, som den komplexfyllda mor jag är, farit fram med dammsugarn och skurtrasan.

Nej, jag har inte slutat blogga...

...jag är bara periodare...

I morse. Tidigt i morse. Hade glömt att preppa bryggaren, som jag alltid brukar göra kvällen innan. Och när jag står där och donar, halvt sovande, känns det plötsligt som att något är fel. Jag kan bara inte komma på vad...

Just a perfect day...

Vi har vår lilla stund...

...här på jorden, Milo och jag. Mellan klockan fyra och fem på morgonen. Varje dag. Det är så mysigt, säger Milo, att vi kan få en liten stund för oss själva så här på morgonkvisten. När jag frågar honom om han inte tycker att klockan fyra är lite väl tidigt, så förstår han inte alls vad jag menar. Och eftersom det är barnen som sätter dagordningen här i huset, så är det bara för mig att gilla läget. Jag går upp och trycker på kaffebryggaren som jag preparerat kvällen innan. Jag trycker igång datorn och slänger till Milo några leksaker. Sen ligger vi bredvid varandra i sängen och leker med våra respektive leksaker. Det är ganska mysigt. Efter en timme ungefär börjar Milo signalera att han är redo att somna om. Och då släcker vi lampan. Milo somnar förnöjt och jag...jag ligger vaken. Klarvaken. Jag vrider och vänder på mig en stund och stressar upp mig över att jag inte får tillräckligt med sömn. Inser att det är lönlöst att ligga kvar i sängen. Och går upp.



Godmorgon!

Nyss var hon så här...

...liten.

Och nu är hon så här...



...stor!

Min älskade unge. Envisa, uppkäftiga, livfulla, kloka och godhjärtade Bam-bam. Måtte livet behandla dig väl.

Jag hade tänkt att...

...den här bloggen skulle handla om mina barn. Att det skulle bli ett fint dokument över Milos första år och hans alla syskons liv och leverne. Det var det som var tanken. Men jag måste erkänna en sak. Jag tycker att det är ganska trist med bloggar som bara handlar om barn och familjeliv. Och det är ganska typiskt att, skribenten, som oftast är kvinnan/mamman i familjen, gör sig till en osynlig iaktagare och dokumenterare över sin man och sina barns förehavanden. Och visst är det skrämmande att de gånger man lyckas hitta en blogg där en kvinna som har barn och man, men som väljer att inte skriva om dem utan om sig själv och sitt eget liv och sina egna tankar, funderingar och reflektioner på livet, liksom framstår som lite udda och...EGO? Hur som helst, jag har märkt att jag allt som oftast svänger in mitt bloggande på mig själv. Ego eller inte, men så är det. Kanske tycker jag helt enkelt att jag är den intressantaste personen i vår familj. Men jag har stött på ett problem. I takt med att mitt skrivande ändrar fokus märker jag hur jag tvingas censurera mig själv. Jag skriver något för att sedan komma på att både mamma, svärmor, dotterns fröken och kollegan på mannens jobb ju läser bloggen. Och så får jag deleata. Jag börjar om och deleatar. Och så håller jag på tills jag inser att jag i detta forum aldrig kommer kunna/våga skriva fritt och ocensurerat. Så då är jag tillbaka där jag började. Med barnen i fokus. Kanske inte så intressant och givande ur ett intellektuellt perspektiv, men nog så härligt och charmigt på ett vardagligt plan! Så familjeliv - here we go again!

Jag fyller år...

...på måndag. 36 år. Jag kan inte riktgt ta det på allvar, att jag är så gammal alltså! Om nån frågar mig om min ålder och jag svarar snabbt utan att tänka efter så brukar jag svara 28. Jag tror att jag stannade där. På 28. Men på måndag blir jag alltså 36 och jag tvingas inse att jag nog aldrig kommer bli varken rockstjärna, filmstjärna i Hollywood eller stjärnkirug. Jag får förverkliga mina drömmar genom barnen istället. Mina tre strålande stjärnor.

För dom är det inte försent!

Milo matchar...

...maten med kläderna idag. Eller tvärtom kanske...