Tänk vad härligt...

...ändå med alla dessa nya familjekonstellationer. Molly och Leon har, tack vare mina livsval, begåvats med följande: en älskad pappa Lee, en världens bästa bonus-pappa Lalle, två morfrar: morfar Pär och morfar Åke, tre (!) farfrar: grandad David på Cypern, farfar Janne med de stora tummarna, farfar Pete (som bor i Spanien nånstans och som de inte träffat nån gång men kanske en dag... Tre farmorar: farmor Linda (på Cypern), bonus-farmor Irene och dubbel-bonus-farmor Marianne, bonus farbror Putte, samt tre bonus syskon: Linneá, Lone och Linus. Och till detta; en konvensionell uppsättning härliga mostrar (Emma, Kajsa, Kicki) en engelsk kusin (Chloé) och världens finaste mormor Ann-Christine! Pust! Har jag glömt nån? Ja, oj då förlåt Milo, Du oxå förståss!

Hur som helst, när det är jul krävs det en viss logistisk förmåga för att få ihop firandet till allas förnöjsamhet. Sen gäller det att vara flexibel, förlåtande och att försöka ta allt med ro och klarar man det så kan man faktiskt ro julen i land med, om inte elegans så iallafall...charm! Och med fokus på att julen är barnens högtid blev det såhär i år:

Julafton nr.1 firades dan före dopparedagen i Stavsäter tillsammans med mormor, morfar och mostrar. Julafton nr.2 firades den 24:e hos farmor Irene och farbror Patrik. Och tillsist julafton nr.3 som firades hos farfar på Stenhuggargatan.

God fortsättning och leve den moderna familjen!

"Ska du hämta Molly och Leon...

...i Gävle på tisdag" frågade Lalle mig i fredags. "Det kommer bli snökaos" fortsatte han. Snökaos, tänkte jag och smålog lite. Du med dina väderprognoser från yr.no. Men jag sa inget...och så här i efterhand så var det ju tur (att jag inte sa nåt alltså).

Det är tisdag och jag har rest med x-tåget till Gävle för att hämta hem Molly och Leon som varit sin pappa i helgen. Vi brukar åka halva vägen var, deras pappa och jag. Det brukar funka bra. Smidigt. Dock inte idag. För idag är det tisdag och snökaos. Och när jag inser att Stockholms-tåget som rullat in på stationen inte rymt mina barn känns det extra jobbigt att jag slarvade bort min mobil i lördags...

Får låna en mobil av en snäll själ och barnens pappa upplyser mig om att de pga snökaos inte hunnit med tåget, men ämnar ta nästa som avgår om två timmar.

Nu sitter jag och Milo på ett kina-hak och väntar på nästa tåg från Stockholm. Hoppas att de som jobbar här tycker att det är okej att Milo och jag tar en lååååång lunch. Det snöar ute. Ett riktigt snökaos är det. Och jag har precis upptäckt att Milo älskar ris med sötsur sås.

Stor och Mellan...

...har rest till sin pappa i Stockholm. Lilla M är hemma med sin pappa i kväll. Och eftersom jag inte är van att bara representera mig själv nu för tiden, så känns det lite...tomt. Måste liksom hitta tillbaka till den jag var innan. Och vem var det nu igen?, tänker jag när jag sitter där på tjejmiddan på lördagkvällen. Två bebisar finns med oss ikväll. Och för varje litet bebis-läte de utstöter hinner min kropp reagera som om det vore min bebis som låter. Men det är det inte. För jag är själv här ikväll.

I takt med att den glittriga värdinnan (och underbaraste vännen) fyller mitt vinglas känner jag hur jag sakta förvandlas från mamma-Helene till den jag en gång var. Och märker hur jag omedvetet styr in samtalet på...saker jag gjorde (hahaha, vad patetisk jag är) för 10-15 år sen. När jag var ung och fri och bodde i Stockholm och London och drack Long island ice tea och dansade på coola nattklubbar nätterna igenom. Jag liksom regregerar...till den grad att jag, när jag vaknar upp på morgonen dagen efter, upptäcker att min mobil är borta. ÅNGEST!

I dag är det söndag och jag är så GLAD att vara tillbaka som mamma-Helene igen...Jag myser lite extra med Lilla M idag. När jag får gosa och krama hans knubbiga lilla kropp och snusa på hans fjuniga lilla hjässa känns, den vi brukade kalla "söndagsångesten", inte så farlig trots allt. Mannnen i mitt skämmer bort mig med god mat, cocacola med is och en film och när han säger att "en mobil är en värdslig sak", så älskar jag honom lite extra.

Min vackra dotter...

...har klätt upp sig för dagen. Hon ska nämligen gå på Nobelmiddag.

Kul, tycker jag, att skolan uppmärksammar en sån här dag och gör något speciellt av den!

Leon kom på något...

...som gjorde honom väldigt glad igår:

-Mamma, sa han, Milo är en så bra kompis. Vet du varför?
-Nej, svarade jag, varför då?
-För att han aldrig går hem, svarade Leon.

En är halt...

...en annan lytt, men vi har i alla fall bakat dom själva - pepparkaksgubbarna alltså. Degen är köpes (dyr som tusan, 37 och fucking 90) men i familjen Asplund-Cresswell-Larsson blir peppisarna inte mer hembakta än så här! Och ååååh vad gott det luktar här i Stavsäter ikväll!



Molly imponerade med stort tålamod och beslutsamhet i år.


.
Leon tröttnade ganska fort och drog några riff på Milos gitarr i stället...

Ibland känns ord...

...överflödiga.

Min mormor...

...påstod på allvar, under slutet av sina levnadsdar, att hon hade varit på månen. Och då fullmånen lyser på himlen, som den gjorde i morse, kommer jag alltid att tänka på henne.

Jo, minsann, mormor hade varit på månen. Hon hade bokat nån sån där gruppresa dit. "Men det var allt en besvikelse", sa mormor. "Det var knappt något att se. Bara en massa stenar. Och dessutom fanns det inga restauranger på månen och de som annordnat resan hade glömt att informera om att vi skulle haft matsäck med oss".

Jag minns att jag inte visste riktigt hur jag skulle förhålla mig när mormor berättade sånt här. Men jag tänkte att, vem är jag att komma och ifrågasätta hennes verklighet, så jag frågade hur de hade kommit dit.

Och mormor svarade att det visst hade varit med "nån raket".