Tänk vad härligt...

...ändå med alla dessa nya familjekonstellationer. Molly och Leon har, tack vare mina livsval, begåvats med följande: en älskad pappa Lee, en världens bästa bonus-pappa Lalle, två morfrar: morfar Pär och morfar Åke, tre (!) farfrar: grandad David på Cypern, farfar Janne med de stora tummarna, farfar Pete (som bor i Spanien nånstans och som de inte träffat nån gång men kanske en dag... Tre farmorar: farmor Linda (på Cypern), bonus-farmor Irene och dubbel-bonus-farmor Marianne, bonus farbror Putte, samt tre bonus syskon: Linneá, Lone och Linus. Och till detta; en konvensionell uppsättning härliga mostrar (Emma, Kajsa, Kicki) en engelsk kusin (Chloé) och världens finaste mormor Ann-Christine! Pust! Har jag glömt nån? Ja, oj då förlåt Milo, Du oxå förståss!

Hur som helst, när det är jul krävs det en viss logistisk förmåga för att få ihop firandet till allas förnöjsamhet. Sen gäller det att vara flexibel, förlåtande och att försöka ta allt med ro och klarar man det så kan man faktiskt ro julen i land med, om inte elegans så iallafall...charm! Och med fokus på att julen är barnens högtid blev det såhär i år:

Julafton nr.1 firades dan före dopparedagen i Stavsäter tillsammans med mormor, morfar och mostrar. Julafton nr.2 firades den 24:e hos farmor Irene och farbror Patrik. Och tillsist julafton nr.3 som firades hos farfar på Stenhuggargatan.

God fortsättning och leve den moderna familjen!

"Ska du hämta Molly och Leon...

...i Gävle på tisdag" frågade Lalle mig i fredags. "Det kommer bli snökaos" fortsatte han. Snökaos, tänkte jag och smålog lite. Du med dina väderprognoser från yr.no. Men jag sa inget...och så här i efterhand så var det ju tur (att jag inte sa nåt alltså).

Det är tisdag och jag har rest med x-tåget till Gävle för att hämta hem Molly och Leon som varit sin pappa i helgen. Vi brukar åka halva vägen var, deras pappa och jag. Det brukar funka bra. Smidigt. Dock inte idag. För idag är det tisdag och snökaos. Och när jag inser att Stockholms-tåget som rullat in på stationen inte rymt mina barn känns det extra jobbigt att jag slarvade bort min mobil i lördags...

Får låna en mobil av en snäll själ och barnens pappa upplyser mig om att de pga snökaos inte hunnit med tåget, men ämnar ta nästa som avgår om två timmar.

Nu sitter jag och Milo på ett kina-hak och väntar på nästa tåg från Stockholm. Hoppas att de som jobbar här tycker att det är okej att Milo och jag tar en lååååång lunch. Det snöar ute. Ett riktigt snökaos är det. Och jag har precis upptäckt att Milo älskar ris med sötsur sås.

Stor och Mellan...

...har rest till sin pappa i Stockholm. Lilla M är hemma med sin pappa i kväll. Och eftersom jag inte är van att bara representera mig själv nu för tiden, så känns det lite...tomt. Måste liksom hitta tillbaka till den jag var innan. Och vem var det nu igen?, tänker jag när jag sitter där på tjejmiddan på lördagkvällen. Två bebisar finns med oss ikväll. Och för varje litet bebis-läte de utstöter hinner min kropp reagera som om det vore min bebis som låter. Men det är det inte. För jag är själv här ikväll.

I takt med att den glittriga värdinnan (och underbaraste vännen) fyller mitt vinglas känner jag hur jag sakta förvandlas från mamma-Helene till den jag en gång var. Och märker hur jag omedvetet styr in samtalet på...saker jag gjorde (hahaha, vad patetisk jag är) för 10-15 år sen. När jag var ung och fri och bodde i Stockholm och London och drack Long island ice tea och dansade på coola nattklubbar nätterna igenom. Jag liksom regregerar...till den grad att jag, när jag vaknar upp på morgonen dagen efter, upptäcker att min mobil är borta. ÅNGEST!

I dag är det söndag och jag är så GLAD att vara tillbaka som mamma-Helene igen...Jag myser lite extra med Lilla M idag. När jag får gosa och krama hans knubbiga lilla kropp och snusa på hans fjuniga lilla hjässa känns, den vi brukade kalla "söndagsångesten", inte så farlig trots allt. Mannnen i mitt skämmer bort mig med god mat, cocacola med is och en film och när han säger att "en mobil är en värdslig sak", så älskar jag honom lite extra.

Min vackra dotter...

...har klätt upp sig för dagen. Hon ska nämligen gå på Nobelmiddag.

Kul, tycker jag, att skolan uppmärksammar en sån här dag och gör något speciellt av den!

Leon kom på något...

...som gjorde honom väldigt glad igår:

-Mamma, sa han, Milo är en så bra kompis. Vet du varför?
-Nej, svarade jag, varför då?
-För att han aldrig går hem, svarade Leon.

En är halt...

...en annan lytt, men vi har i alla fall bakat dom själva - pepparkaksgubbarna alltså. Degen är köpes (dyr som tusan, 37 och fucking 90) men i familjen Asplund-Cresswell-Larsson blir peppisarna inte mer hembakta än så här! Och ååååh vad gott det luktar här i Stavsäter ikväll!



Molly imponerade med stort tålamod och beslutsamhet i år.


.
Leon tröttnade ganska fort och drog några riff på Milos gitarr i stället...

Ibland känns ord...

...överflödiga.

Min mormor...

...påstod på allvar, under slutet av sina levnadsdar, att hon hade varit på månen. Och då fullmånen lyser på himlen, som den gjorde i morse, kommer jag alltid att tänka på henne.

Jo, minsann, mormor hade varit på månen. Hon hade bokat nån sån där gruppresa dit. "Men det var allt en besvikelse", sa mormor. "Det var knappt något att se. Bara en massa stenar. Och dessutom fanns det inga restauranger på månen och de som annordnat resan hade glömt att informera om att vi skulle haft matsäck med oss".

Jag minns att jag inte visste riktigt hur jag skulle förhålla mig när mormor berättade sånt här. Men jag tänkte att, vem är jag att komma och ifrågasätta hennes verklighet, så jag frågade hur de hade kommit dit.

Och mormor svarade att det visst hade varit med "nån raket".

Efter att ha ammat...

...dygnet runt i snart ett halvår och fått min nattsömn avbruten typ 10 gånger varje natt, är det med glädje jag idag bevittnar min sons utveckling med vällingflaskan. Han inte bara dricker, han håller själv i vällingflaskan och dricker!
-Ett sant hallelujamoment för en amningstrött mamma!

Milo ska döpas...

...på söndag. Och jag stressar runt som en galning men får ingenting gjort. Det är som om all energi går åt till att stressa och sen finns det liksom inget kvar till kladdkakorna som jag ska baka...så jag satte igång att adventspynta lite istället. Så här fint blev det:



Och idag tänder vi första ljuset i adventsljusstaken, eftersom vi helt enkelt glömde bort att det var första advent igår -dåligt!

Vill ha!

Är det nån som vet nån som virkar? Nej jag vill inte lära mig. Jag vill betala nån som gör det åt mig. En sån här:



...vill jag ha!

I dag bloggar Milo och jag...

...från bakstugan här på gården. Hjördis och Eskil bakar idag och det är så mysigt att dricka sitt morgonkaffe här inne. Just i denna stund kan jag höra hur elden sprakar i bakugnen. Jag hör kavlarnas rullande läten och jag hör hur Eskil smäller till bakspaden i bordet med jämna mellanrum. Jag känner hur det nygräddade brödet sprider sin doft och framför mig har Hjördis precis fyllt min kopp med rykande hett kaffe. Jag vet inget ställe på jorden där morgonkaffet smakar bättre än här.

Sådan far sådan son.

Lalle 16 år

Milo 5 månader

Lycka är...

...att ha många syskon! Bättre än så här blir det inte Milo!

Världens bästa bonus...

...pappa (och pappa) åkte till Landskrona tidigt i morse. Puss och kram och vink och kram igen...Leon tyckte nog att det verkade som om Lalle skulle resa väldigt långt bort, avskedsceremonin kanske tydde på det. Iallafall så var det lite sött när han, efter att Lalle hade åkt, frågade mig: "-Mamma, vad ligger längst bort, Landskrona eller Cypern?"

Bless him!

Dagens söta!

Jag tror att vi i detta land...

...drabbats av en nationell masspsykos. Ett tillstånd som infinner sig hos var och en av oss vid ungefär samma tidpunkt varje vecka. Varje fredag. Det vi drabbas av får oss att börja nynna på den där reklamlåten som går på TV: "nu är det...tralalalalalaaa". Och när kvällen lider samlar vi våra familjer kring, den för dagen, obligatoriska Nachostallriken. Sen i soffan framför TV:n :chips, popcorn (för era barn får väl också bara äta godis på lördagarna va? och chips och popcorn är ju inte godis väl?), läsk, Barda och Peter(den självgoda jäveln)Jidhe. Just det, det är FREDAGSMYS jag talar om! Fredagsmyyyyys!

Idag är det fredag. I kväll blir det fredagsmys. Ganska mysigt faktiskt, ska det bli...

Om betydelsen av uppåtpuffar.

På Mollys skola talar man med barnen om uppåtpuffar och nedåtpuffar (jag tror att det kallas så). Jag hade aldrig hört talas om det förut, men innebörden av begreppen är ju ganska talande. Fan, vad bra det är att de som jobbar med barn nu för tiden verkar tar sig tid och verkligen snacka med dom. Om saker i livet som är viktigt. Om saker som berör. Om betydelsen av att ge varandra uppåtpuffar.

I går när jag hämtade Molly möttes jag av en mamma som har barn på samma skola. Jag känner inte henne så väl, men vi hälsar då vi möts, så där som man gör när man känner igen varandra. Hon log med hela ansiktet och sa att hon hade läst min blogg och att hon tyckte att jag skrev roligt och bra! Hon såg glad och upprymd ut och den uppåtpuff jag fick av det hon sa, fick banne mig den grå-trista novemberdagen att spicka upp i ett strålande solsken.

Och när jag tittar ut genom fönstret nu på morgonen märker jag att det regngråa novembervädret håller i sig. Fast här inne skiner solen fortfarande.


Nypuffad och glad!

November och Sovjet-grått väder...

...jag vet inte vad det är med mig, men jag älskar det! Vill liksom få frysa lite, eftersom det är så skönt att få komma in i värmen sen. Milo och jag tog en långpromenad tillsammans med våra goda vänner Anna och hennes lilla nyfödda Luna. Sen blev det fika med hembakat bröd och kaffe hemma hos dom i gamla stan. MYSIGT! Det är ju liksom så, tycker jag, att kaffet smakar så mycket godare om man får lida lite för det innan.

Leon är en kille med...

...många funderingar. I går frågade han mig;
-Mamma, vad ligger längst bort, Australien eller fjärran?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på den frågan, men jag bestämmde mig för att det nog var "fjärran" som låg längst bort ändå. Han verkade nöjd med det svaret.

Milo har länge suttit och sneglat...

...på oss andra när vi ätit och det har nästan gett oss lite dåligt samvete vid middagsbordet. Här sitter vi och slevar i oss liksom och där nere, i sin lilla "truck", sitter Milo och trånar. Ibland har man nästan i ren impuls slängt ner en liten matbit till honom, men hejdats i sista stund då vi ju alla vet att Milo varit hänvisad till bröstmjölk. Bara bröstmjölk. Men häromdagen var det så dags för milo att introduceras i den kulinariska värld som han tidigare varit helt utestängd från.

På menyn: Kokt potats mosad i smör (mycket smör!) och några sprut bröstmjölk.

Han verkade tycka att det smakade..."sådär"...

Vad ska jag skylla på?

På morgnarna är det en del att hålla reda på som mamma till tre. Jag måste bland annat se till att barnen:

1. klär på sig
2. äter upp sin frukost
3. borstar sina tänder

För att dessa tre punkter ska införlivas har min främsta uppgift på morgonen blivit att upprepa frågor och uppmaningar av typen: "Leon, har du ätit upp frukosten?". "Molly, borsta tänderna!". "Leon, klä på dig kläderna som jag lagt fram!".
Men ibland blir det av någon anlednig (stress, amningspsykos, trötthet, demens... you name it) lite fel. Så här mycket skrattade Leon i morse...



...när jag, helt allvarligt och med en uppmanande ton, frågade honom:

"Leon, har du ätit upp kläderna?"

När Milo ligger på ett fårskinn...

...och leker med träleksaker från Waldorf butiken känner jag frid i mamma-själen. Jag gick bananas på nämda butik på nätet, och häromdan fick jag leverans på diverse klossar, skallror och andra pedagogiska, giftfria leksaker i regnbågsfärger. Dyrt blev det, men vad gör man inte för sina barn (och för sin egen mamma-image).
Nu ska jag leta vidare på nätet efter gråa hemstickade koftor och raggsockar. Jag vill nämligen ha lite amish-look på gossebarnet. Och det gäller att passa på medan man har nåt att säga till om när det kommer till barnens klädval. Ellerhur Molly ;)

"Infekterade räkor"...

...om Molly får välja!

När vi är i Örebro...

...passar Milo på att shoppa loss.

Dagens outfit:





Randig plyschoverall från Kappahl.

Milo goes Velour!

Häromdan sa Milo till mig...

...att han var redo för en, som han så moget uttryckte det, ny fas i livet. Han sa att han hade tröttnat på att ligga på rygg och att han var less på babygymet. Då gick jag ut i förrådet och hittade Leons gamla "truck". Milo ser plötsligt så mycket äldre ut och längre...och jag tycker mig se att han känner sig lite...tuff när han kör om kring i sitt lilla fordon. Han säger ett han fått ett helt nytt perspektiv på tillvaron.