Nej, vet du vad, jag kände mig allt annat än objektiv och neutral, när tanten sa så där om ett av mina barn. Istället kände jag hur den vilande urtidsvulkanen inom mig plötsligt vaknade till liv och jag fick använda all kraft min kropp och min själ kunde uppbåda för att ursinnet inte skulle välla upp ur mig och...slå tanten på käften.
Sen gick det några dagar och jag kom till sans. Och frågade mig själv varför JAG kände mig så hotad av vad denna tant sa, tyckte och kände. Tänkte att det måste bottna i någon form av osäkerhet i mig själv. Och jag började fundera på hur jag själv ser på barnuppfostran. Jag menar, jag vet ju rent instintivt vad som känns rätt och fel, men jag ville att någon skulle formulera mina tankar i ord.
Så jag googlade och gick till biblioteket. Sen sträckläste jag. Om barn och om uppfostran, om att lyda eller icke lyda om maktmedel i barnuppfostran kontra jämlika barn-vuxen relationer och jag läste om vikten av att hysa respekt för barnets integritet och okränkbara människovärde. Och jag läste om det kompetenta barnet.
Och nu, när jag fått lite mer kött på benen och vet lite mer vad jag redan tidigare visste men aldrig formularet för mig själv, känner jag mig inte alls hotad av tanten. Tycker nästan lite synd om henne. Och jag tänker. "Har du månne ett litet barn inom dig som gråter, tant? I så fall kära du; "släpp ut det barnet, krama om det hårt och länge och förlåt det".
Nu drar jag till Örebro med mina härliga, ouppfostrade, ibland olydiga och uppkäftiga men oftast kärleksfulla, nyfikna och glada största barn. Bilen är packad för en mamma-storabarn-weekend. Och Milo, han får vara hemma hos sin älskade pappa.
