...de här två! Jisses vilken syskonkärlek de kan bjuda på ibland. De slåss, de retas, och de skriket så taket lyfter här hemma. Och jag, jag skriker tillbaka: SLUUTA SKRIIIK, jag blir GAAAAlen! Hmm, inte alltid lika lyckat föräldraskap från den här mammans sida.
Min mamma brukar trösta mig med att hon tror att det är helt naturligt att syskon bråkar och så hänvisar hon till djurlivet och hur kattungar och hundvalpar nästan har ihjäl varandra när de leker.
Naturligt eller ej, bråk i alla dess former, är en dagligen återkommande gäst i vårt hem. På gott och ont. I ett av de senare numren av tidningen Vi Föräldrar skriver familjecoachen Jesper Juul att det rent av är nödvändigt att utsättas för konflikter som barn. Han menar att barn som inte får bråka (och bli sams) växer upp till vuxna som får problem med sina kärleksrelationer, eftersom de saknar redskap att hantera konflikter som uppstår och då oftare väljer att lämna relationen. Låter som en rimlig teori, tycker jag. Jag köper den rakt av!
Men, och det vill jag understryka, mina barn har även stunder av djupaste samförstånd. Inte minst när de gaddar ihop sig mot sin stackars mor. Jädrar vad de kan hålla ihop då! Är det det som kallas "partners in crime"? Eller när någon utomstående sagt något oförtjänt till någon av dem.
Eller som imorse, när de hand i hand klev ombord på bussen som skulle ta dem till huvudstaden och deras älskade pappa. Sex och sju år gamla, resandes ensamma utan mamma eller pappa. Och eftersom Molly ringde sisådär en tjugo gånger från sin mobil efter vägen, så vet jag att de klarade dessa fyra timmar på bussen med galans och utan minsta lilla bråk! Behöver jag säga att jag är stolt?
