Jag hade tänkt att...

...den här bloggen skulle handla om mina barn. Att det skulle bli ett fint dokument över Milos första år och hans alla syskons liv och leverne. Det var det som var tanken. Men jag måste erkänna en sak. Jag tycker att det är ganska trist med bloggar som bara handlar om barn och familjeliv. Och det är ganska typiskt att, skribenten, som oftast är kvinnan/mamman i familjen, gör sig till en osynlig iaktagare och dokumenterare över sin man och sina barns förehavanden. Och visst är det skrämmande att de gånger man lyckas hitta en blogg där en kvinna som har barn och man, men som väljer att inte skriva om dem utan om sig själv och sitt eget liv och sina egna tankar, funderingar och reflektioner på livet, liksom framstår som lite udda och...EGO? Hur som helst, jag har märkt att jag allt som oftast svänger in mitt bloggande på mig själv. Ego eller inte, men så är det. Kanske tycker jag helt enkelt att jag är den intressantaste personen i vår familj. Men jag har stött på ett problem. I takt med att mitt skrivande ändrar fokus märker jag hur jag tvingas censurera mig själv. Jag skriver något för att sedan komma på att både mamma, svärmor, dotterns fröken och kollegan på mannens jobb ju läser bloggen. Och så får jag deleata. Jag börjar om och deleatar. Och så håller jag på tills jag inser att jag i detta forum aldrig kommer kunna/våga skriva fritt och ocensurerat. Så då är jag tillbaka där jag började. Med barnen i fokus. Kanske inte så intressant och givande ur ett intellektuellt perspektiv, men nog så härligt och charmigt på ett vardagligt plan! Så familjeliv - here we go again!