Alex, den före detta elaka stjärnbloggaren, lärde jag känna först när han blivit snäll. Han blev pappa för första gången ungefär samtidigt som jag blivit mamma för tredje och började då skriva om sitt pappaliv i bloggen "Att vara Charlie Schulmans pappa". Och här skulle jag ju ha länkat, om jag nu visste hur man gjorde det - nån som vet? Hur som helst, jag läser den bloggen varje dag. Varje dag.
Mia är enligt mig Sveriges i särklass skönaste, klokaste, intressantaste och roligaste kända person. Jag älskar allt hon gör (Mia och Klara, Solsidan, hennes krönikor...) Det hon skriver går rakt in i mig.
"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen vilja och egen funnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistiskt sex när lille Jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är".
Kan man låta bli att älska en människa som uttrycker sig så? Va? Kan man det?
Jag läser de här böckerna just nu. Jag läser dem samtidigt och parallellt och inbetween. Och jag vet inte riktigt varför jag skriver detta, men om du läser det här, vem du än är, gammal, ung, man, kvinna, homo, hetro, transa, ful, snygg, glad eller ledsen...läs de här böckerna du också vetja!
