Vissa dagar är bättre...

...än andra dagar. Det här är en sån dag. Ingen särskild anledning till det egentligen. Eller kanske massor av anledningar. Massor av små anledningar till att vara, om inte lycklig, så iallafall rätt nöjd.

Jag började dagen med en kaffe i bakstugan. Kan inte tänka mig något bättre ställe att inta mitt morgonkaffe på. Bagarna hade varit igång sedan fyra på morgonen och det var så härligt att sitta där och dricka kaffe och se på när de bakade.

Sen kom Lalle med Milo. Jag är ofta ensam med mina barn och jag kan känna lite panik inför en längre ledighet eftersom jag tycker att det, rent ut sagt, är rätt jobbigt att vara själv med tre barn. Så jag våndades lite. Stressade upp mig och undrade vad vi skulle hitta på att fördriva dagen med.

Och mitt i min vånda över att tillbringa dagen ensam med tre små barn, står där plötsligt ett till litet barn i hallen och vill komma in och leka. Jag tänker: "neeej stopp, jag orkar inte, inte en till." Samtidigt som jag säger: "men heeej A, är du här? vad rooligt, kom in!"

Sen händer det som blir liksom nyckeln till denna dags framgång. Molly frågar mig om inte lilla A kan få sova över. Och min första impuls är ett klart och rungande NEJ. Men så tänker jag att, why not. Varför inte löpa hela linan ut, när man ändå håller på. Dessutom kan jag kanske vända detta till min fördel.

Så istället för NEJ, så säger jag: "Nja, jag vet inte...kanske." Då skriker alla barnen i kör: "Snäääälla mammma, snällaaaa!" Och då säger jag så här: "Okej, om ni lovar att inte bråka med varann på hela dan och att alla får vara med och leka och att ingen skriker och att alla gör som jag säger, OM ni gör det hela dan, då får lilla A sova över."

Och kalla det hot eller ultimatum eller vad ni vill, men det funkade. Det mer än funkade. Det gick strålande. Barnen lekte snällt hela dagen. Alla fick vara med och leka. Vi åkte till och med och badade allihopa. Och jag behövde bara påminna om vår lilla överrenskommelse (läs: hota om utebliven övernattning)ett par tre gånger under dagen för att friden skulle bevaras.

Nu sover de små liven. Dom är så söta när de sover. Jag unnar mig ett glas vin och en kvällscigarett. Och jag känner mig som farbror Melker i Saltkråkan när jag tänker:

Denna dagen - ett liv.

Härligt...

...att ni är med mig! Nu ska här bli blogga av! Och eftersom jag vet att ni finns där ute vill jag passa på att fråga er om en sak som jag har tänkt på här i veckan. Vad tycker ni om att Frankrike har förbjudit användandet av burka? Ni vet ett sånt där svart tält som en del muslimska kvinnor bär, med ett litet galler för ögonen. Har aldrig sett nån med den outfitten i sverige, men nån gång utomlands, och då har jag nästan blivit lite rädd. Jag tycker de ser spöklika ut när de går omkring i de där sjoken. Tycker att det ser helt galet ut. Absurt! Och då ska ni veta att jag i vanliga fall är mycket liberal till olika religiösa yttringar. Jag tycker det är spännande med olika kulturer och tycker att olikheter berikar. VERKLIGEN! Men, den där burkan...jag vet inte. Fast alla har väl rätt att klä sig som de vill. Fast gör de det av egen fri vilja? Okej med en sjal, men ett stort j-a tält. Med galler. Ne, det är ju sjukt. Att kvinnor ska behöva gå runt så. Men är det rätt att förbjuda?

Vad tycker ni?

Shit, redan 14:de Juli...

...men det blir ju bara löjligt om jag ska börja ursäkta mig själv för att jag bloggar så dåligt. Visst då? Speciellt eftersom ingen läser denna blogg längre va? Eller... Snälla, om du läser det här, säg nåt i kommentarsfältet. Vad som helst. Jag behöver nån att skriva för. Det känns så meningslöst annars. Eller är det för att jag är bekräftelsejunkie som jag känner så här? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag tror att den som säger att "jag skriver för min egen skull" ljuger. Jag tror det. För OM man nu skriver för sin egen skull, varför väljer man då att publisera det på nätet? Nej, man skriver för att man vill att nån ska läsa. Det tror jag.

Så, halllåååå, är du dääääär?