Som mamma till tre...

...känns det oftare som "vardag hela veckan" än "lördag hela veckan" om ni förstår vad jag menar. Livet känns liksom till bredden fyllt med tvätt, snor, spyor, fiskpinnar, dåligt samvete, gråt, skrik, vällingfläckar, störd nattsömn och mera tvätt, mera tvätt, mera tvätt. Det finns stunder då man är rätt less faktiskt.

Och då, precis när man känner att man håller på att dras med i en spiral av negativa tankar, hopplöshetskänslor och tristess, då är det dags att bryta. Hjärnan funkar nämligen så, har jag läst nånstans, att om man inte bryter gamla tankemönster så riskerar man att fastna... och ens liv blir ju liksom mycket som man tänker... så därför måste man, tänker jag alltså, bryta sina negativa tankar. Och sitt negativa liv. Man måste bryta.

Och nu har jag kommit på att ett mindre "bryt" funkar. Jag menar, man behöver inte göra slut med barnens pappa, sjukskriva sig och dra på semester eller nåt, det blir liksom så jobbigt då, när man ångrar sig efter en kvart och vill göra allt ogjort. Nej, det räcker med ett litet bryt.

Och då gäller det. Det gäller att strunta i att det är en helt vanlig tisdag och bara förmiddag. Att inte låtsas om att den fina champagneflaskan som står och dammar skulle sparas till "ett festligt tillfälle". Och att rent ut sagt skita i om grannen ser en då man, när bebisen somnat i sin vagn, går ut i solskenet, skålar med sig själv i champagne (ett glas högst två om glasen är små) och avnjuter en cigarett...eller två. Det räcker så.

Ett litet bryt räcker. Jag vet;)

Konversation på sängkanten.

Visst är det så att barnen många gånger är klokare än oss vuxna. Jag slås iallafall ofta av den insikten. Och ibland blir det så extra tydligt:

Läggdags måndag 20:58

Jag: -Gonatt Molly, sov så gott.
Molly: -Gonatt mamma.
Jag: -Du, Molly förresten, förlåt att jag blev så arg på er i kväll. Du vet mamma har varit så trött idag...Milo skrek som en galning inatt och...
Molly: -Mamma, det gör inget.
Jag: -Jo, jag behövde inte ha blivit så arg. Men jag var trött stressad och...
Molly: -Jag vet mamma. Jag borde förstått det.
Jag: Men, gumman, det hade du nte behövt förstå.
Molly: Jo, man ska inte bli arg tillbaka på någon som är trött och stressad, det blir bara värre då.
Jag: Lilla gumman, du är så klok.
Molly: Tack.
Jag: Sov gott nu min älskade kloka flicka.
Molly: Sov gott.

Molly: Mamma?
Jag: Ja?
Molly: Jag tror jag vet varför.
Jag: Jaha?
Molly: För att jag äter så mycket tonfisk.

Vad är det med den...

...här magsjukan? Precis när man tror att den har klingat av så gör den en dödsryckning och tar nytt strypgrepp på oss. Milo är sjuk för andra veckan. Leon har insjuknat i Stockholm. Lone kräks och Lalle ligger däckad med feber. Tvättkorgen har svämmat över för länge sen. Och tillråga på allt har tvättmaskinen gått sönder.

Det är den fjärde Maj 2010 och Monica har namnsdag i dag. Utanför fönstret har ett vitt täcke lagt sig över de spirande vårlökarna. Och lakanen som jag hängde ut över broräcket igår för att torka i vårsolen...dom tänker jag bara ignorera ett tag till.