Just a perfect day...

Vi har vår lilla stund...

...här på jorden, Milo och jag. Mellan klockan fyra och fem på morgonen. Varje dag. Det är så mysigt, säger Milo, att vi kan få en liten stund för oss själva så här på morgonkvisten. När jag frågar honom om han inte tycker att klockan fyra är lite väl tidigt, så förstår han inte alls vad jag menar. Och eftersom det är barnen som sätter dagordningen här i huset, så är det bara för mig att gilla läget. Jag går upp och trycker på kaffebryggaren som jag preparerat kvällen innan. Jag trycker igång datorn och slänger till Milo några leksaker. Sen ligger vi bredvid varandra i sängen och leker med våra respektive leksaker. Det är ganska mysigt. Efter en timme ungefär börjar Milo signalera att han är redo att somna om. Och då släcker vi lampan. Milo somnar förnöjt och jag...jag ligger vaken. Klarvaken. Jag vrider och vänder på mig en stund och stressar upp mig över att jag inte får tillräckligt med sömn. Inser att det är lönlöst att ligga kvar i sängen. Och går upp.



Godmorgon!

Nyss var hon så här...

...liten.

Och nu är hon så här...



...stor!

Min älskade unge. Envisa, uppkäftiga, livfulla, kloka och godhjärtade Bam-bam. Måtte livet behandla dig väl.

Jag hade tänkt att...

...den här bloggen skulle handla om mina barn. Att det skulle bli ett fint dokument över Milos första år och hans alla syskons liv och leverne. Det var det som var tanken. Men jag måste erkänna en sak. Jag tycker att det är ganska trist med bloggar som bara handlar om barn och familjeliv. Och det är ganska typiskt att, skribenten, som oftast är kvinnan/mamman i familjen, gör sig till en osynlig iaktagare och dokumenterare över sin man och sina barns förehavanden. Och visst är det skrämmande att de gånger man lyckas hitta en blogg där en kvinna som har barn och man, men som väljer att inte skriva om dem utan om sig själv och sitt eget liv och sina egna tankar, funderingar och reflektioner på livet, liksom framstår som lite udda och...EGO? Hur som helst, jag har märkt att jag allt som oftast svänger in mitt bloggande på mig själv. Ego eller inte, men så är det. Kanske tycker jag helt enkelt att jag är den intressantaste personen i vår familj. Men jag har stött på ett problem. I takt med att mitt skrivande ändrar fokus märker jag hur jag tvingas censurera mig själv. Jag skriver något för att sedan komma på att både mamma, svärmor, dotterns fröken och kollegan på mannens jobb ju läser bloggen. Och så får jag deleata. Jag börjar om och deleatar. Och så håller jag på tills jag inser att jag i detta forum aldrig kommer kunna/våga skriva fritt och ocensurerat. Så då är jag tillbaka där jag började. Med barnen i fokus. Kanske inte så intressant och givande ur ett intellektuellt perspektiv, men nog så härligt och charmigt på ett vardagligt plan! Så familjeliv - here we go again!

Jag fyller år...

...på måndag. 36 år. Jag kan inte riktgt ta det på allvar, att jag är så gammal alltså! Om nån frågar mig om min ålder och jag svarar snabbt utan att tänka efter så brukar jag svara 28. Jag tror att jag stannade där. På 28. Men på måndag blir jag alltså 36 och jag tvingas inse att jag nog aldrig kommer bli varken rockstjärna, filmstjärna i Hollywood eller stjärnkirug. Jag får förverkliga mina drömmar genom barnen istället. Mina tre strålande stjärnor.

För dom är det inte försent!

Milo matchar...

...maten med kläderna idag. Eller tvärtom kanske...