Konversation på sängkanten.

Visst är det så att barnen många gånger är klokare än oss vuxna. Jag slås iallafall ofta av den insikten. Och ibland blir det så extra tydligt:

Läggdags måndag 20:58

Jag: -Gonatt Molly, sov så gott.
Molly: -Gonatt mamma.
Jag: -Du, Molly förresten, förlåt att jag blev så arg på er i kväll. Du vet mamma har varit så trött idag...Milo skrek som en galning inatt och...
Molly: -Mamma, det gör inget.
Jag: -Jo, jag behövde inte ha blivit så arg. Men jag var trött stressad och...
Molly: -Jag vet mamma. Jag borde förstått det.
Jag: Men, gumman, det hade du nte behövt förstå.
Molly: Jo, man ska inte bli arg tillbaka på någon som är trött och stressad, det blir bara värre då.
Jag: Lilla gumman, du är så klok.
Molly: Tack.
Jag: Sov gott nu min älskade kloka flicka.
Molly: Sov gott.

Molly: Mamma?
Jag: Ja?
Molly: Jag tror jag vet varför.
Jag: Jaha?
Molly: För att jag äter så mycket tonfisk.

Vad är det med den...

...här magsjukan? Precis när man tror att den har klingat av så gör den en dödsryckning och tar nytt strypgrepp på oss. Milo är sjuk för andra veckan. Leon har insjuknat i Stockholm. Lone kräks och Lalle ligger däckad med feber. Tvättkorgen har svämmat över för länge sen. Och tillråga på allt har tvättmaskinen gått sönder.

Det är den fjärde Maj 2010 och Monica har namnsdag i dag. Utanför fönstret har ett vitt täcke lagt sig över de spirande vårlökarna. Och lakanen som jag hängde ut över broräcket igår för att torka i vårsolen...dom tänker jag bara ignorera ett tag till.

Kolla in...

...de här två! Jisses vilken syskonkärlek de kan bjuda på ibland. De slåss, de retas, och de skriket så taket lyfter här hemma. Och jag, jag skriker tillbaka: SLUUTA SKRIIIK, jag blir GAAAAlen! Hmm, inte alltid lika lyckat föräldraskap från den här mammans sida.

Min mamma brukar trösta mig med att hon tror att det är helt naturligt att syskon bråkar och så hänvisar hon till djurlivet och hur kattungar och hundvalpar nästan har ihjäl varandra när de leker.

Naturligt eller ej, bråk i alla dess former, är en dagligen återkommande gäst i vårt hem. På gott och ont. I ett av de senare numren av tidningen Vi Föräldrar skriver familjecoachen Jesper Juul att det rent av är nödvändigt att utsättas för konflikter som barn. Han menar att barn som inte får bråka (och bli sams) växer upp till vuxna som får problem med sina kärleksrelationer, eftersom de saknar redskap att hantera konflikter som uppstår och då oftare väljer att lämna relationen. Låter som en rimlig teori, tycker jag. Jag köper den rakt av!

Men, och det vill jag understryka, mina barn har även stunder av djupaste samförstånd. Inte minst när de gaddar ihop sig mot sin stackars mor. Jädrar vad de kan hålla ihop då! Är det det som kallas "partners in crime"? Eller när någon utomstående sagt något oförtjänt till någon av dem.

Eller som imorse, när de hand i hand klev ombord på bussen som skulle ta dem till huvudstaden och deras älskade pappa. Sex och sju år gamla, resandes ensamma utan mamma eller pappa. Och eftersom Molly ringde sisådär en tjugo gånger från sin mobil efter vägen, så vet jag att de klarade dessa fyra timmar på bussen med galans och utan minsta lilla bråk! Behöver jag säga att jag är stolt?

I just love...

...the shit! Glassiga magasin med undersköna människor i dyra kläder, onemilliondollarkroppar och perfekta liv (till och med deras problem är perfekta). Och deras hem är vita, vita, vita. Inga fläckar. Inga kompromisser. Inga kvarlevor från förr i furu (eller ek heller för den delen). Vitt, vitt, vitt ska det vara! Fast golven får kanske vara svarta? Blanksvarta isf... eller i nåt mörkt träslag? Fast annars går det bra med vitt. Ja, jag vet att allt är tillrättalagt och retuscherat (stavas det så?!) men jag låter mig gärna luras en stund.

Här om veckan köpte jag en burk med vit grundfärg och gick bananas på lite grejor här hemma. Det blev vitt. Vitt så inåthelvete. Jag gick i trans i mitt målande. Det kändes som om självaste min själ blev lite vitare i takt med mitt målande. Och Milo, ja han blev...vad ska jag säga... också lite vit.

Iallafall så har jag nu ETT rum som jag kan stå stå för här hemma. Mitt vita fina rum. Och, vet ni då? På foton så syns inte fläckarna, smutsen eller det avskavda. Ha, ha! Verkligheten gör sig alltid lite bättre på bild.

Jag kan allt...

...tametusan! Minns när jag separerade från mina äldsta barns pappa och hur jag i och med detta upptäckte hur lätt allting var egentligen. Ta tillexempel en sån sak som att skruva upp något på väggen. Där kunde jag gå omkring och tjata i veckor om att mannnen skulle skruva upp den förbaskade hyllan och bli sur och bitter över att han aldrig fick arslet ur vagnen. Eller när jag behövde byta däck på bilen eller byta en propp eller tapetsera en vägg. Ha ha ha kan inte låta bli att skratta lite för mig själv när jag tänker på hur jag omedvetet gick in i nån sorts roll av hjälplös kvinna, beroende av det motsatta könets expertis och kunnande. Och så här i efterhand frågar jag mig själv om jag på allvar trodde att han kunde de där sakerna bättre än jag eller om jag spelade en roll för att kittla hans ego, få honom att känna sig mer manlig, framstå som mer kvinnlig själv eller bara gjorde som folk gör mest.

Hur som helst det är inte svårt att skruva upp en hylla eller byta en propp eller ens att byta däck på bilen, okej, det sistnämda överlåter jag till en verkstad i utbyte av ett par hundringar, men annars nej det är inte svårt alls! Jag kan allt det där! Och nu kan jag lägga till ytterligare en sak som jag visat mig vara j-ligt bra på; sälja bilar! Tiotusen kronor bjöd Bilmetro mig som inlösen för vår älskade gamla Bettan. Och jag var så nära så nära att anta budet. För jag kunde ju inte sälja bilen själv. Sånt är ju jättesvårt och krånglig och...Men snål och envis som jag är satte jag in en annons på blocket på söndagen, sålde den på måndan och idag sitter jag här tjugotvåtusen kronor rikare och myser för mig själv och tänker att jag kan allt! Tametusan!


Bye bye Betty Blue!

05:39 och Milo och jag...

...är vakna. Kan visst inte sova. Är visst lite pigga. Han iallafall. Och jag, jag hänger liksom bara med. Det är ju så mysigt trots allt de här morgonstunderna vi har tillsammans Milo och jag.

Bläddrar runt bland mina låtsas-kompisar därute i bloggosfären. Alex är tydligen också vaken...Jennie tränar med PT i LA, Anita avhandlar fenomenet surdeg (hahaha surdeg in my arse!)

Går in på Aftonbladet. Går in på Expressen. Går n på DN. Och förundras över ett annat intressant fenomen. Lars Vilks, heter han. Och eftersom Calle redan sagt exakt det som jag tycker om honom (Lars Vilks alltså) så citerar ja några rader ur hans blogg:

"Blir mer och mer irriterad på den här Lars Vilks. Vad sysslar han med egentligen?

Jag menar - hur svårt är det att provocera? Hur svårt är det att göra något provokativt? Han ritar en teckning som han efter mycket möda får in i en landsortstidning - skiten träffar fläkten. Och han har gjort sig ett namn. Av en enkel liten idiotprovokation. Illa genomförd dessutom.

Så lugnar allt ned sig, och Lars börjar väl få ont om jobb. Vad händer? Jackpot! Han blir mordhotad. För honom kunde det inte vara bättre. Samma sak med Expressens chefredaktör som gör stor sak av att han åter publicerar teckningen. Vad han vill - det är så genomskinligt - är att bli mordhotad han också. Det är hans enda mål med detta.

Samtidigt vandrar Lars Vilks ut i medierna och kåserar om hur hotad han är. Att det är vardagsmat för honom. I en intervju såg jag honom till och med posera med en yxa som han har bredvid sängen.

Så kokett. Så malligt. Så makalöst löjligt. Klart att man blir dödshotad när man sårar hela någons tro. Hela någons existens. Klart att det finns några personer där ute som blir helt vansinniga. Visst kanske de är läbbiga jävla galningar. Men de ÄR ju det!

Vi kommer inte ifrån det här problemet. De kan inte sluta vara galningar. Men vi kan sluta provocera i onödan. Hur mycket rätt till det vi än har."

Han är klok han den där Calle. Men nog om detta, nu går Milo och jag och somnar om!

Har du pistoler...

...med dig på jobbet mamma, frågar leon, och syftar på mitt jobb som skjutsköterska. För en sekund överväger jag alternativet att låta min son leva kvar i tron om mig som någon form av superhjälte på jobbet. Och när jag förklarar för honom att jag är sjuksköterska och inte skjutsköterska och att jag inte har några pistoler på jobbet utan att jag tar hand om sjuka människor, ser jag besvikelsen avspeglas i hans ansikte. Och då ångrar jag nästan att jag sa sanningen.


Molly med tre superhjältar: Batman, Stålmannen och Spindelmannen.