"Jag blir så provocerad...

...av ditt barn". Sa en tant till mig här om dagen. "Jag blir så provocerad av ditt barn". Smaka på orden, du som också har barn, och föreställ dig att få höra det om dina egna. Ursäkta mig, men jag har lite svårt att förhålla mig objektiv till ett sådant uttalande. Om det käraste jag har.

Nej, vet du vad, jag kände mig allt annat än objektiv och neutral, när tanten sa så där om ett av mina barn. Istället kände jag hur den vilande urtidsvulkanen inom mig plötsligt vaknade till liv och jag fick använda all kraft min kropp och min själ kunde uppbåda för att ursinnet inte skulle välla upp ur mig och...slå tanten på käften.

Sen gick det några dagar och jag kom till sans. Och frågade mig själv varför JAG kände mig så hotad av vad denna tant sa, tyckte och kände. Tänkte att det måste bottna i någon form av osäkerhet i mig själv. Och jag började fundera på hur jag själv ser på barnuppfostran. Jag menar, jag vet ju rent instintivt vad som känns rätt och fel, men jag ville att någon skulle formulera mina tankar i ord.

Så jag googlade och gick till biblioteket. Sen sträckläste jag. Om barn och om uppfostran, om att lyda eller icke lyda om maktmedel i barnuppfostran kontra jämlika barn-vuxen relationer och jag läste om vikten av att hysa respekt för barnets integritet och okränkbara människovärde. Och jag läste om det kompetenta barnet.

Och nu, när jag fått lite mer kött på benen och vet lite mer vad jag redan tidigare visste men aldrig formularet för mig själv, känner jag mig inte alls hotad av tanten. Tycker nästan lite synd om henne. Och jag tänker. "Har du månne ett litet barn inom dig som gråter, tant? I så fall kära du; "släpp ut det barnet, krama om det hårt och länge och förlåt det".

Nu drar jag till Örebro med mina härliga, ouppfostrade, ibland olydiga och uppkäftiga men oftast kärleksfulla, nyfikna och glada största barn. Bilen är packad för en mamma-storabarn-weekend. Och Milo, han får vara hemma hos sin älskade pappa.

Kommer ni ihåg...

...hur de höll på fram å tillbaka de där huvudrollsinnehavarna Meredith Grey och han kirurgen, var det Mc Dreamy han kallades? I den där sjukhussåpan. Med bara en massa snygga unga läkare som hade en massa trassliga kärleksliv allihopa. Gud vad jobbiga de var det där paret. Ellerhur? De kunde aldrig bestämma sig för varandra eller vad de ville med varandra och sen var de sådär charmigt neurotiska som bara människor är på film. Livrädda för närhet och fullständigt fobiska i fråga om de skulle våga ta steget att flytta ihop eller ej. Hur många avsnitt håll de på och velade fram och tillbaka? Till slut ville man bara skaka om dem och be dom chilla för faan.

Vet ni vad. Vet ni vad verklighetens Dr Grey och Dr Mc Dreamy heter. Ja, just det, jag tror ni gissar rätt... Lite mer alldagliga, inte lika charmigt neurotiska, bara neurotiska. Men definitivt verklighetens motsvarighet på de där två.

Hur många avsnitt har inte vi två avhandlat i verkligetens såpa? Flytta ihop eller ej. Särbo eller sambo. Tillsammans eller ej. Älskar, älskar inte, älskar älskar inte, älskar...Men, och jag har inte vågat säga det förrns nu. Har liksom velat ha en dörr öppen om det skulle skita sig. Fegt. Jag vet. Men nu. Nu kör vi! Let´s move our fat arses togeather!

Konversation över en glass.

Leon: Mmmmm vad gott det är med glass!

Milo: Jaaa, verkligen!



Leon: Vad var det du beställde?

Milo: En Sandwich. Det är min favorit. Brukar alltid ta den.



Milo: Du då? Ser spännande ut den där.

Leon: Spirello, heter den. Verkligen läskande.



Milo: Gott!

Leon: Mmm gott!

Morfar är barnvakt...

...och Milo äter grus.

Vi badar i borrsjön...

...och försöker arrangera en gruppbild.

Ett två tre...

...kom igen nu Leon...


...titta in i kameran...



Shoot!

Min dotter - en hästtjej!

Kolla in min dotter! Alltså, den där tjejen som rider fram på sin häst, är hon verkligen verkligen min? Åtta år och helt orädd. Hon galloperar och hoppar hinder. Hon mockar och tränsar, sadlar och kratsar hovar. Och hon hänger med de stora tjejerna i stallet på gården här bredvid. Jag har så många anledningar att vara stolt över denna fina tjej. Hon som nyss var så liten och som nu är så stor. Och här om dagen när det var dressyruppvisning och jag satt där i publiken med klappande hjärta och blossande kinder, så fick jag bita mig i tungan flera gånger för att inte ropa BRAAAAVOOO! Men eftersom jag blivit farmanad att inte göra något stort väsen kring min person, Molly har en tendens att tycka mamma är lite pinsam, så satt jag tyst och snällt och bara tittade. Fast i mitt inre hörde jag mig själv, som i ett mantra, upprepa "hon är min, hon är min , hon är MIN!"

Vissa dagar är bättre...

...än andra dagar. Det här är en sån dag. Ingen särskild anledning till det egentligen. Eller kanske massor av anledningar. Massor av små anledningar till att vara, om inte lycklig, så iallafall rätt nöjd.

Jag började dagen med en kaffe i bakstugan. Kan inte tänka mig något bättre ställe att inta mitt morgonkaffe på. Bagarna hade varit igång sedan fyra på morgonen och det var så härligt att sitta där och dricka kaffe och se på när de bakade.

Sen kom Lalle med Milo. Jag är ofta ensam med mina barn och jag kan känna lite panik inför en längre ledighet eftersom jag tycker att det, rent ut sagt, är rätt jobbigt att vara själv med tre barn. Så jag våndades lite. Stressade upp mig och undrade vad vi skulle hitta på att fördriva dagen med.

Och mitt i min vånda över att tillbringa dagen ensam med tre små barn, står där plötsligt ett till litet barn i hallen och vill komma in och leka. Jag tänker: "neeej stopp, jag orkar inte, inte en till." Samtidigt som jag säger: "men heeej A, är du här? vad rooligt, kom in!"

Sen händer det som blir liksom nyckeln till denna dags framgång. Molly frågar mig om inte lilla A kan få sova över. Och min första impuls är ett klart och rungande NEJ. Men så tänker jag att, why not. Varför inte löpa hela linan ut, när man ändå håller på. Dessutom kan jag kanske vända detta till min fördel.

Så istället för NEJ, så säger jag: "Nja, jag vet inte...kanske." Då skriker alla barnen i kör: "Snäääälla mammma, snällaaaa!" Och då säger jag så här: "Okej, om ni lovar att inte bråka med varann på hela dan och att alla får vara med och leka och att ingen skriker och att alla gör som jag säger, OM ni gör det hela dan, då får lilla A sova över."

Och kalla det hot eller ultimatum eller vad ni vill, men det funkade. Det mer än funkade. Det gick strålande. Barnen lekte snällt hela dagen. Alla fick vara med och leka. Vi åkte till och med och badade allihopa. Och jag behövde bara påminna om vår lilla överrenskommelse (läs: hota om utebliven övernattning)ett par tre gånger under dagen för att friden skulle bevaras.

Nu sover de små liven. Dom är så söta när de sover. Jag unnar mig ett glas vin och en kvällscigarett. Och jag känner mig som farbror Melker i Saltkråkan när jag tänker:

Denna dagen - ett liv.