05:39 och Milo och jag...

...är vakna. Kan visst inte sova. Är visst lite pigga. Han iallafall. Och jag, jag hänger liksom bara med. Det är ju så mysigt trots allt de här morgonstunderna vi har tillsammans Milo och jag.

Bläddrar runt bland mina låtsas-kompisar därute i bloggosfären. Alex är tydligen också vaken...Jennie tränar med PT i LA, Anita avhandlar fenomenet surdeg (hahaha surdeg in my arse!)

Går in på Aftonbladet. Går in på Expressen. Går n på DN. Och förundras över ett annat intressant fenomen. Lars Vilks, heter han. Och eftersom Calle redan sagt exakt det som jag tycker om honom (Lars Vilks alltså) så citerar ja några rader ur hans blogg:

"Blir mer och mer irriterad på den här Lars Vilks. Vad sysslar han med egentligen?

Jag menar - hur svårt är det att provocera? Hur svårt är det att göra något provokativt? Han ritar en teckning som han efter mycket möda får in i en landsortstidning - skiten träffar fläkten. Och han har gjort sig ett namn. Av en enkel liten idiotprovokation. Illa genomförd dessutom.

Så lugnar allt ned sig, och Lars börjar väl få ont om jobb. Vad händer? Jackpot! Han blir mordhotad. För honom kunde det inte vara bättre. Samma sak med Expressens chefredaktör som gör stor sak av att han åter publicerar teckningen. Vad han vill - det är så genomskinligt - är att bli mordhotad han också. Det är hans enda mål med detta.

Samtidigt vandrar Lars Vilks ut i medierna och kåserar om hur hotad han är. Att det är vardagsmat för honom. I en intervju såg jag honom till och med posera med en yxa som han har bredvid sängen.

Så kokett. Så malligt. Så makalöst löjligt. Klart att man blir dödshotad när man sårar hela någons tro. Hela någons existens. Klart att det finns några personer där ute som blir helt vansinniga. Visst kanske de är läbbiga jävla galningar. Men de ÄR ju det!

Vi kommer inte ifrån det här problemet. De kan inte sluta vara galningar. Men vi kan sluta provocera i onödan. Hur mycket rätt till det vi än har."

Han är klok han den där Calle. Men nog om detta, nu går Milo och jag och somnar om!

Har du pistoler...

...med dig på jobbet mamma, frågar leon, och syftar på mitt jobb som skjutsköterska. För en sekund överväger jag alternativet att låta min son leva kvar i tron om mig som någon form av superhjälte på jobbet. Och när jag förklarar för honom att jag är sjuksköterska och inte skjutsköterska och att jag inte har några pistoler på jobbet utan att jag tar hand om sjuka människor, ser jag besvikelsen avspeglas i hans ansikte. Och då ångrar jag nästan att jag sa sanningen.


Molly med tre superhjältar: Batman, Stålmannen och Spindelmannen.

Möttes av insikten...

...att man inte alltid lyckas med sina förehavanden. Någon skrivkunnig medlem i familjen hade tydligt uttryckt sitt missnöje. Med gul krita. På badrumsdörren.



Godmorgon!

Den lilla handen...

.
...och hur den omsluter nappflaskan. Det är något så rörande över den.

Tre entreér....

...tre outfits, tre tårtor.

Vi har en nykläckt sex-åring här i huset och det har vi firat med en hejdundrande tre-dagars!

Hipp hipp HURRA LEON!

Hej, jag heter Helene och jag...

...är P.F. Pedagogsfobiker alltså. Jag lider av ett komplex som gör att jag känner mig underlägsen pedagoger inom barnomsorgen. Typ fröknar på dagis. Typ lärare på skolan. Jag måste liksom till varje pris bevisa för dessa auktoriteter att jag är bra. En bra mamma. I dag har detta komplex yttrat sig i att jag ägnat förmiddagen åt att tok-städa. Vi får nämligen fin-besök här i eftermiddag. Av frökens dotter som ska leka med min Molly. Och då måste det ju vara fint här hemma.

Skulle kunna säga att Milo är medberoende, då han så sypatiskt sovit i sin vagn hela förmiddagen medan jag, som den komplexfyllda mor jag är, farit fram med dammsugarn och skurtrasan.

Nej, jag har inte slutat blogga...

...jag är bara periodare...

I morse. Tidigt i morse. Hade glömt att preppa bryggaren, som jag alltid brukar göra kvällen innan. Och när jag står där och donar, halvt sovande, känns det plötsligt som att något är fel. Jag kan bara inte komma på vad...