Stavsätersliv

...som gav mig en känsla av bitterhet...eller förlåt, det var kanske var en alldeles för ful och förbjuden känsla...låt oss istället kalla det för sorg. Så här skriver Calle Schulman i en artikel i Expressen igår och jag kunde inte sagt det bättre själv. Tack Calle!

Debatt: Därför hyllar vi bara våra pappor

När jag var 23 år dog min pappa. Ända sen den dagen har jag idealiserat honom långt
över alla gränser som finns. Kanske just för han inte finns i livet längre, men jag minns honom på ett annat sätt än hur jag minns mamma från uppväxten. Jag kommer ihåg varenda en av de där små stunderna av absolut pappastolthet i hela min barndom. Jag minns när pappa lärde mig att rensa en abborre utan att sticka mig på fenorna. Och jag minns hur han blinkade med ett öga till mig när jag och han – utan mammas vetskap – bredde förbjudet smör på kanelbullar. Jag minns så väl alla de där flagorna av lycka. Alla små, små band mellan en pappa och en son som tillsammans blir oerhört starka kättingar som håller hela livet. Såna som håller finlandsbåtarna på plats i hamnen.

Så tänker jag på min mamma. Och jag minns inga såna där saker med henne. Minns inga bus. Minns inga hemlisar. Kan inte komma på något alls faktiskt. Det är helt tyst i mig. För de där enkla och lyckliga och raka minnena – i dem är det alltid pappa som är centralfiguren. Alltid pappa.
Nu vet jag varför det förhåller sig så. För mamma diskade då. Eller tvättade eller städade. Eller handlade mat till familjen. Eller betalade räkningarna. Hon var inte med när de riktigt roliga sakerna inträffade. Det var ju mamma som stod bakom kameran och förevigade alla fina ögonblick.
Ja, ja. Jag förenklar nog en hel del här. Men jag är helt övertygad om att papporna har en väldigt mycket lättare roll att axla här i livet än mammorna. Allt fäder gör med sina barn är nämligen en bonus. Pappa hade inte så mycket tid över till oss barn. Nästan aldrig, faktiskt. Men när han hade det – då vek vi oss av glädje. Som inför den stränge magistern när han ler. Så fort pappa tog sig tid var det något extra. Något oförutsett. För så är det ju. En rolig grimas av pappa utraderar med lätthet en hel dag av kärlek och omsorg och ansvarstagande och planerande från mamma. Pappa gjorde en klack med fotbollen och vi blev uppslukade av hans konster och ville absolut inte komma och borsta tänderna, som mamma bad oss. Det är pappa vi skryter om. Det är pappa vi vill berätta för hela världen om. Det är pappa vi till och med skriver en bok om när vi är vuxna.
Jag försöker ta reda på vad det där beror på. Finns det rent praktiska orsaker till vår otacksamhet mot mamma och vårt idealiserande av pappa? Ligger det i föräldraledigheten, till exempel? Svenska pappor tar i genomsnitt ut 21 procent av den tilldelade tiden, säger Statistiska Centralbyrån. Var femte dag. Nästan ingenting. Kanske är det så enkelt. Och kanske är det så allvarligt.

Jag tror att den här frågan skjuter fram den verkliga jämställdhetens existens – alltså den VERKLIGA jämställdheten – med en generation i taget. Jag tror att det är där problemet ligger. För varje pappa som inte deltar ordentligt i hushållsarbetet redan från början, finns minst ett barn som lär sig hur saker ska vara och hur könsrollerna ska vara fördelade. Det är lätt att vara en stjärna om man bara gör korta inhopp i ett familjeliv, på samma sätt som att vilken svennebanan som helst skulle platsa i en fotbollslandskamp om en match bara var 30 sekunder lång. Men en match är 90 minuter, och det är bara mammorna som spelar hela matchen.

Någonstans vet vi barn vem det var som gjorde det stora jobbet. Vem det var som kämpade livet ur sig både fysiskt och psykiskt. Vem det var som gav oss den stora grunden till vad som blev vi till slut. Vi vet. Och vill att ni ska veta att vi vet. Det enda vi kan göra är att säga just det – och att vi från nu kommer lära våra barn annorlunda.
Till dess får ni dessvärre fortsätta fotografera familjelyckan och finna er i otacksamhet.

Calle Schulman, producent.